I Stenhamra är stenbrottet den främsta sevärdheten, hedrad med ett monument vid hundraårsjubileet hösten 1984. Hit flyttade alltså Stockholms stenhuggeri och driften inleddes 1884 för att fortgå fram till 1919 med full styrka. Närmare 130 man sysselsattes vid denna huvudstadens största leverantör av gatsten. 1937 lades driften ner. Stenhamra var utbrutet ur Stockby, men blev ett helt avskilt samhälle med förbindelser praktiskt taget enbart sjövägen till huvudstaden. Man hade egen butik med pollettsystem, egen skola, egna traditioner. Större delen av de gamla byggnaderna finns kvar och många används idag som sommarbostäder. Själva stenbrottet är ett fascinerande och suggestivt landskap som utnyttjats vid filminspelningar och skildrats i litteraturen.Även om det funnits flera stenbrott på Mälaröarna så har Stenhamra varit det överlägset största. Vid sekelskiftet bedrevs t ex också stenhuggeri vid Hilleviken i Hilleshög och straffarbetsanstalten på Svartsjö, men deras sammanlagda produktion var endast drygt 2% av Stenhamras. 1872 började Stockholms stad låta hugga egen gatsten. Från 1875 arrenderade staden Huvudsta stenbrott i Solna. För att tillförsäkra sig om god tillgång på sten för en längre tid inköpte Stockholm 1884 ett granitberg i Sånga socken på Stockbys ägor vid Långtarmen. Tillverkningen kom igång omgående och fram till 1919 var Stenhamra, som platsen fick som namn, stadens största stenhuggeri av huvudsakligen gatsten. Stenbrottet sysselsatte omkring 100 arbetare året om. Dessa var indelade i olika yrkeskategorier av vilka de s k förste smederna hade bäst betalt, därefter kom i nämnd ordning maskinskötare, stenhuggare, bergsprängare (borrare), maskinskötare och längst ned på rangskalan med sämst lön diverse- och smidesarbetarna. Arbetsledare för stenhuggeriet var en ingenjör som sommartid var bosatt med sin familj i kontorshuset i Stenhamra. Det tunga arbetet i stenbrottet var riskfyllt. Flera arbetare omkom vid sprängningsolyckor. Reumatism, stendammslunga och tuberkulos tillhörde yrkessjukdomarna. Arbetet bestod i att stenen sprängdes och bröts loss ur brottet varifrån den transporterades i lastvagnar dragna av ett ånglok på räls till tippen där stenhuggarnas bås stod. Den färdighuggna stenen lastades sedan på pråmar vid bryggorna nedanför tippen.
 

Idag är Stenhamra en idyll med



fritidsfiskare vid
gruvsjöarna

 
 

och sommargäster i husen
Stenhamra utvecklades till ett självständigt samhälle med arbetarbostäder, egen skola och konsumbutik. 1937 lades verksamheten ned efter att Stockholms stad börjat köpa billigare huggen sten från Blekinge och Bohuslän. Många arbetare bodde emellertid kvar i Stenhamra och fick arbete i Husby grustag på Munsö som låg på den motsatta stranden. De som önskade fick anställning vid Gatukontoret i Stockholm.


Stenhamrastenen lämpade sig väl
till gatsten för Stockholms gator
 











Själva stenbrottet är ett fascinerande och suggestivt landskap som utnyttjats vid filminspelningar och utomhuskonserter.


Ett stort granitblock dras fram för att
huggas till gatsten.
Foto 1912
Stockholms stadsmuseum
 
 
  Mälaröarnas Anslagstavla
www.malaro.com