![]() |
![]() |
|
![]() |
I
Stenhamra är stenbrottet den främsta sevärdheten, hedrad med ett monument
vid hundraårsjubileet hösten 1984. Hit flyttade alltså Stockholms stenhuggeri
och driften inleddes 1884 för att fortgå fram till 1919 med full styrka.
Närmare 130 man sysselsattes vid denna huvudstadens största leverantör
av gatsten. 1937 lades driften ner. Stenhamra var utbrutet ur Stockby,
men blev ett helt avskilt samhälle med förbindelser praktiskt taget enbart
sjövägen till huvudstaden. Man hade egen butik med pollettsystem, egen
skola, egna traditioner. Större delen av de gamla byggnaderna finns kvar
och många används idag som sommarbostäder. Själva stenbrottet är
ett fascinerande och suggestivt landskap som utnyttjats vid filminspelningar
och skildrats i litteraturen.Även om det funnits flera stenbrott på Mälaröarna
så har Stenhamra varit det överlägset största. Vid sekelskiftet bedrevs
t ex också stenhuggeri vid Hilleviken i Hilleshög och straffarbetsanstalten
på Svartsjö, men deras sammanlagda produktion var endast drygt 2% av Stenhamras.
1872 började Stockholms stad låta hugga egen gatsten. Från 1875 arrenderade
staden Huvudsta stenbrott i Solna. För att tillförsäkra sig om god tillgång
på sten för en längre tid inköpte Stockholm 1884 ett granitberg i Sånga
socken på Stockbys ägor vid Långtarmen. Tillverkningen kom igång
omgående och fram till 1919 var Stenhamra, som platsen fick som namn,
stadens största stenhuggeri av huvudsakligen gatsten. Stenbrottet sysselsatte
omkring 100 arbetare året om. Dessa var indelade i olika yrkeskategorier
av vilka de s k förste smederna hade bäst betalt, därefter kom i nämnd
ordning maskinskötare, stenhuggare, bergsprängare (borrare), maskinskötare
och längst ned på rangskalan med sämst lön diverse- och smidesarbetarna.
Arbetsledare för stenhuggeriet var en ingenjör som sommartid var bosatt
med sin familj i kontorshuset i Stenhamra. Det tunga arbetet i stenbrottet
var riskfyllt. Flera arbetare omkom vid sprängningsolyckor. Reumatism,
stendammslunga och tuberkulos tillhörde yrkessjukdomarna. Arbetet bestod
i att stenen sprängdes och bröts loss ur brottet varifrån den transporterades
i lastvagnar dragna av ett ånglok på räls till tippen där stenhuggarnas
bås stod. Den färdighuggna stenen lastades sedan på pråmar vid bryggorna
nedanför tippen.
|
![]() Idag är Stenhamra en idyll med |
![]() fritidsfiskare vid gruvsjöarna |
![]() och sommargäster i husen |
Stenhamra
utvecklades till ett självständigt samhälle med arbetarbostäder, egen skola
och konsumbutik. 1937 lades verksamheten ned efter att Stockholms stad börjat
köpa billigare huggen sten från Blekinge och Bohuslän. Många arbetare
bodde emellertid kvar i Stenhamra och fick arbete i Husby grustag på Munsö
som låg på den motsatta stranden. De som önskade fick anställning vid Gatukontoret
i Stockholm. |
![]() Stenhamrastenen lämpade sig väl till gatsten för Stockholms gator |
![]() |
Själva stenbrottet är ett fascinerande och suggestivt landskap som utnyttjats vid filminspelningar och utomhuskonserter. |
![]() Ett stort granitblock dras fram för att huggas till gatsten. Foto 1912 Stockholms stadsmuseum |
|
Mälaröarnas
Anslagstavla www.malaro.com |